Tonårsmamma

Jag är en tonårsmamma till två. Bara det faktum att jag är i den åldern där jag har tonårsungar är skrämmande. Men det var inte om det jag skulle lägga ut texten. Snarare den outalade skräcken det innebär när barnen inom snar framtid ska vara flygfärdiga. Visst, det ser ut att gå bra för dem båda. Men hur kommer deras vuxenliv te sig? Krisen som pågår kommer ju som ett brev på posten. Nej, förresten, brev är inget säkert på posten längre, så den hoppar vi. Men krisen kommer ju lägligt, jag kan påminna mig förra krisen -91, som då gjorde mig rädd. Kanske har jag aningen distans till ordet kris i dag, men fortfarande skräckslagen inför att barnen ska stöta på livets svårigheter och att jag inte ska kunna hjälpa dem. För det kommer jag inte kunna, de kommer inte vilja, de kommer vilja klara sig själva. Känslan av att vilja blåsa på knät när blodet rann, och säga såja, det går snart över, lär finnas kvar så länge jag finns i livet. Men är det inte det man vill höra även som vuxen? Att bli lurad för en stund, såja, det går över! Då har tonåringen liksom hämtat kraft och kan se gå tillbaka ut i livet med något mognare sätt än 5-åringens. Men det är min övertygelse att det leder till något gott att få vara lite 5-åring även i vuxenlivet.