Domstol stoppar segling

Det är för mig en gåta hur de föräldrarna resonerar när de vill att deras 13-åring ska selga jorden runt av egen kraft. Som 13-åring pendlar ju du ju mellan att vara ett barn och en tonåring. Ett barn är i behov av omsorg, gränser och vuxenvärlden. Ett barn är i behov av omfamning i form av mat, tvätt, rutiner osv osv osv. Nog för att hon förmodligen är en fena på att segla, det ger jag dem en applåd för. Men en 13-åring klarar sig inte fullt ut, än mindre om hon lärt sig segling som expert. Då har annat fått stå tillbaka, det är mitt sätt att se på uppfostran.
Se på våra utstickande stjärnor i vuxenvärlden..är de bra på relationer, är de bra på matlagning? Räcker för min del att läsa Pernilla Wahlgrens blogg (erkännes, har enbart gjort korta, korta stycken. Hon är för "fjortis" för att jag ska orka läsa mer) Hon har inte koll på andra saker, nog för att hon är en en fena, se ovan, på att sjunga och agera på scenen. Men sen verkar hon för ytlig och förvirrad.

Klok domstol får bli kontentan.

Jävvla höna!

Hur ser de hönorna ut som jävlas med oss som har svårt för morgonen? Dvs, hur fick de idén att värpa ägg vars skal vägrar släppa skalet?!

Nya arbetarpartiet provocerar

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5703774.ab
Det är med förfäran jag hör historier runt mig om nära och kära som finns i vårt socialförsäkringssystem idag. Flertalet hade gärna valt en anna försörjning om möjligheten bara funnits. Men att bli sjuk idag kräver sin man, host host, kvinna också för den delen. Jag hör om försäkringshandläggarmonster som tappat bort hjärta och inkännande för flera år sedan. Jag hör om regler som liknar högstadiets ekvationslösningar, alltså inte möjliga.
Lyssna på denna, en god väns sjukskrivningsdagar håller på att ta slut, om hon jobbar tre månader full tid kan hon erhålla en hel period till utan att bli utförsäkrad. Jaha, hur ser den personen ut i huvudet som ens kunnat hitta på regelhelvetet. "Vi låter dem visa att de var sjukskrivna av lathet och låter dem jobba i tre månader sen kan de lata sig en period till".
Är det inte så att är man sjuk och inte kan arbeta så kan man inte heller arbeta fullt i tre månader? Vad i den ekvationen är det jag inte kan förstå. Nog tillhör jag de skapligt begåvade i vårta land, så vari ligger problemet?
Eller som gode vännen sa, jag säger till försäkringskassan, "ni har kommit på mig, jag kan jobba. Nu går jag tillbaka till jobbet." Den kommentaren verkar vara den de nu trummande väntar på.

Oro

Att oroa sig för saker jag befarar ska inträffa i livet har sällan varit produktivt. Oron har än mer sällan besannats. Dock händer det andra saker som jag inte kunnat förutse eller kunnat oroa mig för. Summan av denna ekvationen bör då bli att släppa oron för livet är inte alltid förutsägbart eller givet.
Just i denna stund är jag oerhört tacksam för mina två fantastiska barn och min helt härliga sambo. Oron kring framtiden kring dem är mer kopplad till mina erfarenheter i livet och hur det kan te sig. Om framtiden vet jag inget så varför inte luta sig och enbart försöka åka med?

skojigt

Hamnade av en tillfällighet på en blogg som handlade om kändisar och smink. Antagligen läsning som motvikt till min egen oytliga text. Lite yta och finish kan ju behövas även på denna fronten ;-)

Äckligt

Det är det första ordet jag tänker på när jag läser om fotbollspelarnas sjukdom, ALS. De tre bokstäverna var orsak till att mattan drogs undan mina fötter som 15-åring. De tre bokstäverna var orsak till att jag i någon mening gick sönder. De tre bokstäverna var orsaken till att min mammas hjärta slutade slå alltför tidigt. Att leva med en anhörig som har den sjukdomen är få som försökt sig på att dokumentera. Varför kan man fråga sig? Nja, min gissning är att boken eller dokumentationen skulle bli så ful, äcklig och nedslående att faktiskt ingen skulle vilja läsa det. Den skulle liksom börja med förvirring, ångest, oro. Gå genom helvetets alla kval och få se det rakt i ansiktet under obestämd tid. Slutet på historien som också innhåller förtvinande och försvinnande slutar alltid med döden. Nu kan man tycka min sammanfattning är drastisk, men den är rakt på. Varken skönmålad eller omformulerad. Det är så det är att leva med en anhörig som diagnostiserats med ALS.

Konsekvenserna för oss kvarlevande är troligen lika många som det finns livsberättelser, jag vet enbart de jag lever med. Några av dem är lika nattsvarta som texten ovan men de positiva konsekvenserna är formodligen sökandet efter äkta, nära relationer. Förmdligen även min livsglädje och förmåga att se det lilla. Men tro mig, priset har varit högt, ibland på tok för högt. Och minsann får jag leva med den jävvla kvarskatten hela livet.

Västtrafik behöver få veta

Nu ska här skrivas på näsan. Västtrafik, detta bolag som kör spårvagn och buss i Västra Götalandslän. De har inte kapacitet att göra om ett biljettsystem så att det blir användarvänligt. Jag har inte för alltför längesen passerat 40-års strecket. Jag tycker det nya systemet är helt befängt. Hur skulle jag tycka om jag hade passerat 60-årsstrecket, eller ännu värre 80 års och behövde ge mig ut på egen hand? Hoppas jag har familj runt mig när jag blir så gammal för samhället lär ha rustat ner ytterligare. Annars är det plan B som gäller, stort kvinnokollektiv där vi får hjälpa varandra. Då ska jag ge "käppen" åt västtrafik minsann!